I Norrbottens inland, ca 4, 5 km från Älvsbyn
låg på trettio- och fyrtitalet det lilla gruvsamhället Laver, som på sin tid
ansågs vara Sveriges modernaste. 1936 började brytningen av kopparmalm i Laver
och redan tio år senare upphörde den,
eftersom den aldrig blev lönsam. De ca
300 invånarna monterade ner sina hus och flyttade till andra gruvorter. På
bara några få månader var hela byn försvunnen.
I dag är Laver en spökby, med väl
bevarade husgrunder och gatusystem som
påminner om det moderna samhälle det en
gång var...
Vårat syfte med denna rapport är att främst
undersöka vilken modern teknik
som användes både i gruvan och i
hemmen, och varför just den var så unik?
Vilka förhoppningar hade egentligen
gruvledningen för Laver? Och varför
slutade man bryta malm i gruvan trots
alla nya tekniska hjälpmedel?
Man kan säga att Lavers historia började
i slutet av 1920- talet, då två blockletare från Bolidenbolaget hittade ett
stort kopparmalmsblock på toppen av Nattberget (som
ligger 2 km norr om vägen mellan Övre Grundsel och Vistträsk). I början
av trettiotalet gjordes ytterligare undersökningar, där man hittade nya
kopparblock och kort därefter själva ådern.
Egentligen var kopparhalten i Lavermalmen
alldeles för låg ( medelhalten var bara 1,
5 procent) men Boliden var i stort behov av kopparmalm vid Rönnskärsverken, så
därför beslutades 1933 att malmådern skulle undersökas närmare. När de första
arbetarna kom till Laver byggdes mindre anläggningar för provbrytningar och
hus med logement, kontorsutrymmen m.m. Dessutom byggdes vägar och telefon drogs
fram. I början på 1936 överlämnade Bolidenbolaget en rapport om
provbrytningarna till bolagsledningen som var mycket tveksam om Lavermalmen var
en lönsam affär. Tillslut beslutades i alla fall att Lavergruvan och gruvsamhället
skulle byggas upp.
Knappt två år senare var gruvan i full
drift och man räknade med att man kunde utvinna 10 200 ton kopparmalm och
mindre mängder silver och guld ur de ca
150 000 ton malm man bröt per år.
Malmen fraktades sedan från gruvan med lastbil till Korsträsk och därefter
med järnväg till Rönnskärsverken för vidare bearbetning.
Nu när gruvan var i gång, byggdes en
riktig landsväg från Nattberg fram till Laver och en driftanläggning som
rymde anrikningsmaskiner, luftkompressorer, reservkraftanläggning, elektriskt
ställverk, reparationsverkstad, garage och personalutrymmen. I byggnaden fanns
också samhällets egna värmecentral och vattenverk samt ett maskintvätteri
och ett litet badhus med solarium. Runt anläggningen byggdes ett samhälle med
ett 20- tal bostadshus som delades av de 110 arbetarna med familjer. Alla bostäder
hade moderna kylskåp, elspisar, vatten-toaletter och vatten- och värmeledningar
från den gemensamma centralen, vilket ansågs väldigt lyxigt i resten av
Sverige. I samhället byggdes också en
skola , en Konsumbutik och ett Folkets hus.
När
man 1936 bestämde att man skulle bryta ur gruvan hade man gjort provgrävningar
till 130 meters djup och tillgångarna beräknades vara unga.
Med
1 400 000 ton malm på det djupet skulle man
kunna hålla igång gruvdriften i 10 år. Tråkigt nog gick det inte som
förväntat. Vid några undersökningar var kopparhalten på 1,85 % men under
1939 var kopparhalten bara 1,59 %. Kopparpriserna sjönk också och vinsten räckte
inte till att betala produktions-kostnaderna. 1946 började man att bryta på
170-meters djup men gruvledningen tyckte att det skulle bli för dyrt och den 4
november 1946 slutade man att bryta i gruvan. Sedan man hade startat gruvan hade
man brutit 1 260 000 ton malm och 19 000 ton koppar, vilket var betydligt mindre
än vad man hade beräknat.
Det
fanns de som tyckte att det var fel att stänga gruvan. Bland annat vd Falkman,
som gick i pension 1943, menade att om gruvdriften hade fortsatt under 1947 och
1948 så skulle Laver ha tjänat 2 miljoner kronor utöver de nödvändiga inköpen,
eftersom att kopparpriserna steg då med över 30 %. I början av 50-talet var
det priset mer än fördubblat.
Bolagsledningen beslutade alltså år
1946 att lägga ner gruvan, knappt tio år efter den första brytningen. Då
hade det länge gått rykten om att malmen började sina och när man kom ner
till 170 meters djup visade sig att
ryktena var ett faktum. Gruvan innebar
enbart ekonomiska förluster för Bolidenbolaget som tvingades slå igen. Den
andra november samma år sprängdes det för sista gången i gruvan och två
dagar senare stannade kvarnen i anrikningsverket.
Sedan började det stora nedmonterings-
och rivningsarbetet. 20 av de anställda fick direkt nya anställningar medan
resten blev förflyttade eftersom. Byggnaderna revs och flyttades till andra
gruvsamhällen. Skolan flyttades till Lillkorsträsk, Konsum till Brännberg och
Folkets hus till Överklinten, och på bara några få månader var gruvsamhället
Laver historia. En epok som skulle bli Sveriges nordligast gruvstad. Idag finns
bara husgrunderna, tippen och ett vattenfyllt gruvhål kvar... men minnet om
Laver som möjligheternas by lever kvar i de som en gång varit där.
Dick
som är mycket intresserad av Laver, och som har varit guide där, berättar
nedan om samhället Laver.
-Tekniken
var mycket modern i Laver. På den tiden hade inte många hus elektricitet, men
i Laver hade bostäderna både el., spis, tvättmaskin och toalett inomhus, som
var någonting helt nytt. Det lilla samhället hade allt, affärer, föreningar
av olika slag och teater. Det fanns också ett folkets hus, som var
samlingsplatsen för byborna. Det var stort och innehöll bl.a. en biosalong.
Tekniken
i gruvan var också modern. De hade en tågbana nere i gruvan med ett litet lok
som drog vagnar med malm. Vagnarna tömdes vid en särskild plats där en hiss
tog upp malmen till ytan. De byggde allt modernt där därför att de ville ha
arbetarna skulle stanna på plats. Att pendla var inte alls påkommet utan där
man jobbade, där sov man också.
-
Arbetarna tog de från byarna runt omkring men de riktiga proffsen tog
Bolidenbolaget från sina andra gruvor. De hade bra betalt också. En fast
inkomst var någonting helt nytt eftersom att annars bara hade säsongsarbete.
Nu hade de ju jobb året runt. Arbetarna tog med sig sina familjer som bosatte
sig i byn. Barnen gick i skolan som fanns där. Dick berättar att läraren där
var helt fantastisk. Han hittade på allt möjligt från att leda teaterprojekt
till att resa med barnen. Han lärde också eleverna mycket om naturen.
-Byarna
runt omkring påverkades ganska mycket. Taxi var väldigt poppis och man tog
ofta taxi till folketshus i Laver och tvärtom. Med arbetarna kom det också människor
utifrån landet och folket blev utblandat, vilket var ganska bra. Annars blev
det mest så att man tog någon i sin egen by. Möjligen att de i Vistträsk
kunde ta någon från Korsträsk eller från någon annan by runt omkring men
med gruvan kom det lite friskt blod hit upp. Det blev då förstås bråk om
tjejerna. Karlarna här uppifrån tyckte ju inte att de skulle komma och sno
deras tjejer. Det blev ofta slagsmål på danserna och man slogs med allt, och
det hände att någon dog. Ifall någon drog kniv så avväpnades han däremot
snabbt. Dick ville med detta säga att ungdomarna idag inte är värre än vad
de var då.
När
nedläggningen kom så blev det deppigt. Det blev många arbetslösa och många
flyttade till andra gruvor. De som var här uppifrån stannade kvar. Det tog
bara några år och sen var samhället borta. Många hus flyttades och en del av
dem finns fortfarande kvar t.ex. i Vistträsk.
Ett gruvsamhälle byggdes upp i
racerfart, och försvann minst lika snabbt.
Planerna var att göra Laver till en
modern och lönsam gruvort dit människor från hela Sverige skulle vallfärda för
att få arbete. Och visst blev Laver modernt, med många nymodigheter, men frågan
var om gruvan var lönsam? Vad som känns så ovisst inom detta ämne är att
gruvans malmtillgångar började sina, men ändå ville verkställande direktören
Falkman fortsätta brytningarna. Fanns det mer malm att bryta? Eller var det
kanske en lögn från hans sida för att slippa skammen? Ja, det är nog frågor
som vi aldrig får svar på. Men vad vi har kunnat konstatera, så här efteråt
är att med tanke på att kopparpriserna steg var nog nedläggningen förhastad.
Efter en mycket intressant pratstund med
fd. guiden Dick Öhman har vi också fått en klarare redogörelse om hur själva
livet var på den lilla gruvorten. Hur bra människorna hade det, med närbutik,
gatulampor, badbassäng, bio, solarium m.m.
Tillsist, efter timmar på biblioteket
och framför datorn finns bara en sak kvar för oss att göra ...planera in ett
besök till Laver!
Som slutsats kan vi dra att det har varit
ett mycket intressant ämne att fördjupa sig i, om än de fakta vi hittat
kanske inte var av de vanligaste sorterna. Lite tråkigt är ju att biblioteket
öppnar så sent, och eftersom arbetet krävde vissa referensböcker har inte
alltid arbetstiderna varit så bekväma. Men med ett bra samarbete och ett fint
upplägg gick allt vägen...
Referenserna är inte fullständiga
eftersom materialet vi använt har varit lokalt och av mycket varierande former.
Laver. Alerby E.
Laver- Mönstersamhället som försvann.
Bohman T.
Laver-Ett försvunnet samhälle
Laver- Byn som försvann
Referenspärm på biblioteket
