Spår efter djur
 
 
 
 
FOTSPÅR
 
 
  Hare

Bakfoten är lång och smal med fyra tår. Framfotspåret är ca 5 cm långt medan bakspåret är någon cm längre. I snön kan båda spåren vara betydligt längre eftersom haren spärrar ut tårna för att få en så stor trampyta som möjligt.

Varje spårgrupp består av fyra åtskilda fotavtryck, längst bak de två korta framfotspåren som står nästan i linje med varandra. Framför dessa finner man de något längre bakfotspåren som står mer sida vid sida, se språngspår i bilden. Avståndet mellan spårgrupperna ökar med djurets hastighet.
 
 
  Ekorre

Framfoten har fyra långa, smala tår med klor som tydligt markeras i spåret. Tårna är starkt spretande. Spåret är ca 5 cm långt och 2 cm brett. Bakfoten är det större avtrycket. Spårlöpan är som ett litet harspår men framfötterna är parallella. Karakteristiskt för ekorrspåret är att det nästan alltid börjar och slutar vid ett träd.
 
 
  Sorkar
Både sorkar och möss har 5 tår bak och 4 fram. Dessa kan dock vara svåra att se i snö. Sorkarna rör sig ofta i gång, ibland förkommer dock språng. Spårstorleken varierar från art till art. Vattensorkens bakspår är ca 20 - 25 mm, åkersorkens 17 - 18 mm och ängssorkens 16 - 17 mm.
   
   
  Näbbmus

Näbbmusen är en hälgångare med fem tår både på fram- och bakfot. Eftersom näbbmössen är mycket små och lätta djur, blir deras fotspår vanligen mycket svaga och otydliga.

Spåren man finner på snö karakteriseras av att djuren ofta gör gångar som utmynnar i ett litet cirkelrunt hål i snöytan.

   
   
  Räv
Räven har fem tår på framfoten och fyra på bakfoten. Spåret visar tydliga avtryck efter både klor och trampdyna. Framfotspåret är något större än bakfotspåret. Det förstnämnda är ca 5 cm långt och 4 cm brett. Räven rör sig oftast i trav och travspåren skiljer sig åt på bar mark och på snö. På bar mark är spårparen snedställda eftersom djuret rör sig med snedställd kropp. På snö håller räven en rak kroppsställning och sätter därför alltid ned bakfoten precis i framfotens spår.
   
   
  Mård
På mårdens fötter sitter fem klobärande tår och fötternas längd är ca 4 cm. Bakfotspåret är något längre än framfotspåret. Eftersom mårdens trampdynor är hårbeklädda under vintern suddas ofta spårets konturer ut. Språng är den gångart som mården föredrar och parspår respektive trespår är karakteristiskt för mården. Det är oftast i lösare snö som parspåret uppträder. Det utmärks av att den ena spårstämpeln sitter snett framför den andra. Steglängden är vanligen mellan 50 och 80 cm. När mården sätter ned bägge bakfötterna framför den ena framfoten uppkommer trespåret.
   
   
  Hermelin (lekatt)
Hermelinen är ett litet mårddjur och som en följd av den ringa storleken och vikten hos djuret, blir spåren ofta otydliga. Att hermelinens trampdynor, precis som mårdens, är hårbeklädda, gör också att spåren blir svåra att identifiera. Typiskt för spåret är det karakteristiska mårdsprånget, där avståndet mellan varje språng är ca 40 cm. Spåren är mellan 2 och 3 cm långa.
   
   
  Lodjur
Lodjuret har precis som katten fem tår på framfoten och fyra på bakfoten. Eftersom framfotens innertå sitter högt, ger den inte något avtryck i spåret. Spåret hos lo är ca tre gånger så stort som hos katt och bakfotspåret mäter ca 7,5 cm i längd och 6,5 cm i bredd. Framfoten är något mindre. Lodjuret rör sig ofta i gång och den sätter ned bakfoten i framfotens spår. Steglängden är ca 80 cm vid gång men kan vid galopp uppgå till 150 cm. Vid rejäla språng kan steglängden nå upp till 7 meter.
   
   
  Mink
Minkens spår är mycket likt illerns. Framfotspårets längd är ca 3 - 3,5 cm och bredden ca 2,5 - 4 cm, beroende på hur mycket minken spretar med tårna. Bakfotspåret är något längre men ungefär samma bredd. Karakteristiskt för minken är att man finner spåren i nära anslutning till vattendrag och språnggrupperna består av fyra fristående fotavtryck. Längden mellan varje språnggrupp är på fast mark 50 - 60 cm men i lössnö bara 35 - 50 cm.
   
 
Klövavtryck
 
   
  Älg
Älgen har mycket stora klövar och framfotspåret hos en vuxen älgtjur kan vara 13 - 15 cm långt och 11 - 13 cm brett. Älgkons spår är något mindre än tjurens. Älgens klövar är mycket spetsiga och spåret blir nästan rektangulärt. I älgspåret, särskilt framfotspåret, finner man också avtryck av de så kallade lättklövarna (se bild).
   
   
  Ren
Renens spår känns lättast igen på de halvmåneformade klövarna, som gör ett nästan cirkelrunt avtryck med skarpt markerade kanter. Storleksmässigt är spåren betydligt mindre än älgens. Framfotspåret hos en kraftig rentjur är ca 8,5 cm långt och ca 10 cm brett.
   
   
  Rådjur
Spåret känns igen på sin ringa storlek och klövarnas spetsiga form. Ett annat kännetecken är att spåret är jämnt undertill eftersom trampdynan sträcker sig ända fram till klövens spets. Spåret är ca 4,5 cm långt och 3 cm brett. Lättklövarna syns ofta inte. Framfotens klövar spretar mer än bakfoten.
   
 
Ätspår
 
   
  Kvistar

Kvistar på träd och buskar utgör vinterföda för många växtätande däggdjur. Hjortdjuren saknar tänder i överkäken och sliter därför av de kvistar som djuren vill åt. Detta ser man tydligt ute i naturen

Haren däremot, har mycket vassa tänder i både över- och underkäken och klipper därför av kvisten och lämnar en fin snittyta.
   
   
  Gnagspår
Ett mycket typiskt gnagspår som man finner ute i naturen, är den så kallade flängningen. Det är hjortdjur som använder sina tänder i underkäken för att få loss bark från träden. Flängningen sker främst på våren eftersom barken sitter lösare då i och med att saven stiger i trädet. På vintern försöker hjortdjuren att lossa barken men denna sitter mycket hårdare då och man får tydligare gnagspår utefter trädet.

För sorkar utgör också barken viktig vinterföda. På grund av sitt låga näringsinnehåll nyttjar djuren barken som föda under perioder då det är svårt att hitta annan föda. Många sorkar lever i det subnivala rummet under snön och där kommer de åt den nedre delen av träden. Det händer dock att en del sorkar går upp ovan snöytan och gnager.
Bävern har mycket kraftiga tänder och kan ge sig på större träd, både för att finna byggmaterial och föda.
 
   
  Kottar
För ekorren är kottar en mycket viktig näringskälla under nästan hela året. Det är fröet som ekorren är ute efter och eftersom det är mycket litet måste ekorren behandla ett stort antal kottar för att täcka sitt födobehov. En kotte som är gnagd av en ekorre ser ut att vara slarvigt gnagd.
 
Det finns även andra djur än ekorren som är förtjust i de frön som finns gömda i barrträdens kottar. Mindre gnagare som sork och skogsmus är några av dessa. Utmärkande för de kottar som är gnagda av dessa djur, är att kotten ser väldigt prydligt gnagd ut. Dessutom har dessa smågnagare det beteendet att de gömmer sina gnagda kottar relativt väl, till skillnad från ekorren.
   
 
Spillning
 
     
Växtätare
Rovdjur
Fågel
Växtätarnas spillningsbollar är ofta små och relativt avrundade. Växtföda är näringsfattig och därför måste de växtätande djuren äta stora mängder. De producerar därför mycket spillning.

Rovdjuren äter kött, vilket har ett högt näringsvärde, och därför behöver inte rovdjuren äta samma mängder som växtätarna. Därav följer att spillningen blir sparsamt förekommande.

Rovdjurens spillning är ofta vals- eller korvformade och i ena änden utdragna som en spets.

 Hos fåglar avges avföring och urin från samma öppning. Detta sätter också sin prägel på fågellorten. Avföringen hos fåglar kan vara av tre typer. Flytande, som hos rovfåglarna, halvfast som hos sångfåglarna och fast som hos hönsfåglarna.
 
Spillning från djur är vanliga och viktiga spårtecken som man möter överallt i naturen. Avföringen ger många roliga och intressanta upplysningar om djurens matvanor och även deras levnad och beteende. Nedan ges några exempel på djurarter och deras spillning. Vill ni veta mer om spår i naturen rekommenderas följande böcker: "Djurens spår" av Åke Aronsson & Peter Eriksson samt "Spårboken" av Preben Bang & Preben Dahlström.
 
 
 
 
Senast uppdaterad: 2000-05-29