Bia Rask heter jag och jag läser på Umeå universitet för att bli gymnasielärare i media och svenska. Den här hemsidan tillkom under kursen "Medier och lärande 1-40 p" på lärarprogrammet. Här nedan får du veta lite mer om mig.
Här är jag, Bia.
Jag tycker om kurviga små vägar kantade av gles tallskog. Där sitter jag på vår gamla Kawa, vrider på gashandtaget och känner trycket mot hela kroppen när hojen skjuter iväg. Men sedan slår jag av på takten och puttrar fram. Jag vill färdas långsamt. Lukten av hav som berättar att vattnet finns där på andra sidan träden, temperaturskillnaden när skogen tar slut och ersätts av åkrar och känslan av en humla som slår mot skinnstället - det är liv! (Ja, förutom för humlan då, som kanske inte mår så bra längre.)
Jag älskar smala skogstigar, gärna korsade av små porlande bäckar. Att gå där bland träden, särskilt när solens sista strålar silar ner mellan trädstammarna, när dimman gör världen mjuk eller när ett mjukt regn strör diamanter på varenda löv och varje kotte, det är lycka. Jag går ensam och sakta, gärna iklädd regnbyxor som gör det möjligt att krypa ihop på marken och ägna hela uppmärksamheten åt ett strå utan att störas av vatten som tränger genom jeanstyget.
"Bara den som vandrar nära marken, kan se dina under Gud" brukar söndagskolbarnen i byn sjunga (psalm 847). Det finns mycket att upptäcka och förundras över för den som böjer sig ner och tittar.
På skogsstigen är ensamhet rikedom, men annars är släkt och vänner livets guldkant. Jag har en underbar make, Jonas, och tre fantastiska tonårsbarn, Johanna, Jonathan och Daniela. Vi bor i ett gammalt hus i skogen i Östra Falmark, en liten by 15 km utanför Skellefteå. Bland träden 2½ km bort har vi en enkel sommarstuga som rymmer många vänner. Där finns ingen el, ingen TV och ingen dator. Stugvattnet är knappast drickbart, men går utmärkt att bada i och köra båt på. Varje vår köper jag kassvis med ballerinakex och billiga kakor och fyller skafferiet i stugan med kolsyrat vatten, multivitamindryck och läsk. Sedan är det bara att vänta. Det dröjer aldrig länge innan det tittar in någon. Det är rikedom!
Sommarstugan. Min make Jonas (t.h.) färjar ut några gäster till vår flotte.
Vardag är att sitta i bussen längs E4:an mellan Skellefteå och Umeå. Oerhört tidskrävande men en fantastisk möjlighet. Att sitta ner i timmar utan att kunna göra så mycket nytta, det är nyttigt. Det är då jag vilar och tänker.
Annars tänker jag gärna framför en dataskärm. Där återser jag vattendroppar och strån från skogsvandringarna, skriver ner klokheter från böcker, författar artiklar till vår byatidning och gör små ändringar på Östra Falmarks hemsida. Tyvärr är ändringarna just små, alltför små. Tid är en bristvara. Å andra sidan har jag precis lika mycket tid som andra som har problem att fylla den. Ska fundera på det i bussen någon dag.
-
Min pedagigiska grundsyn (pdf-fil 41 kB)